Vad vi inte vet att vi inte vet

”Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.”

Detta sammanfattar den så kallade Dunning-Kruger-effekten.
Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra. (Wikipedia).

De som har stor erfarenhet vet att hjälp och lösningar för att överkomma funktionshinder inom området kan vara en komplex historia. Man blir aldrig fullärd. Alla människor är olika och det finns ingen mall att följa som funkar för alla. För att komplicera det kan man även ha andra funktionsnedsättningar eller sjukdomar i kombination.

Ibland stöter jag på professionella som säger svepande att ”detta med autism- det kan vi”, ”vi är bäst på autism” eller ”så här brukar det vara för de med autism”. Då blir jag numera mycket misstänksam. Jag har märkt att kunskaperna oftast är långt ifrån bra hos dessa. Jag tänker att det beror på Dunning-Kruger-effekten. Det gäller även andra grupper än autismgruppen. Jag tog det som ett exempel.

När man utvecklar komplexare produkter inom industrin vet man mycket lite om hur slutresultatet ska se ut när man börjar. Man säger att man lär sig 50% efter hand. Det har gjort att fokus på en kravspecifikation tidigt har tonats ner. Det bästa är att börja jobba och lära på vägen med slutanvändaren i fokus.

På samma sätt borde man tänka när man ska hjälpa personer med mer komplexa hjälpbehov. Man behöver förstå hur ofta uppföljning och utvärdering bör ske. Det kan till exempel vara ineffektivt att en socialsekreterare skriver en utredning och fattar beslut om en insats som följs upp först efter sex månader. Redan efter några veckor kan det visa sig att man behöver justera insatsen. Det behövs agila metoder här.

Bilden nedanför kan förenkla samtalet kring detta. Det gör det lättare för novisen att förstå att den behöver lära mer samtidigt som den kompetente förstår när den den har något att lära ut. Dessutom sätter man fokus på att experimentera med det som ingen vet ännu. Inom Lean produktutveckling brukar man till och med tala om att man är klar när man täppt till alla kunskapsluckor.

Vad vi vet
Tack för bilden, Crisp – agila experter

 

Att ta ansvar

Våren är i antågande. Jag tog med mig en påse och ett par handskar för att hjälpa Skogemulle att städa lite när jag ändå var ute och promenerade. Precis som vi gjorde med barnen när vi hade vår Mullegrupp när de var små. Det blev rent vid en grillplats där något gäng festat loss någon gång. Nu har värdet på grillplatsen höjts för nu går det att ha en trevlig grillstund igen där, för den som vill. Möjligheten finns.

Min mamma lärde mig att inte kasta skräp på marken. Hon tog ansvar och plockade till och med upp skräp från trottoaren, även om hon inte kastat det där. Hon tog också ansvar för människor. Om ett fyllo vinglade omkring och ramlade och andra låtsades som de inte såg något, så gick hon fram och hjälpte till. Alltid.

Om alla gjorde lite mer än de måste göra, skulle många problem lösas. Istället för att fokusera på vad man måste göra kan man fundera på hur man kan göra skillnad. Igår berättade jag om att det är så svårt att få till samordnad hjälp för personer med komplexa hjälpbehov. Många gånger stoppas framgång just av att de som ska hjälpa funderar mer över vad de måste göra enligt lag än vad de skulle kunna bidra med. Psykologen Bo Hejlskov Elvén sa en gång i början av ett SIP-möte (Samordnat Individuellt Plan mellan myndighetspersoner) att om alla i rummet gör något mer än vad man måste gör så kan vi lösa detta. Som NPF-mamma kan jag intyga detta. Det har alltid varit de människor som tagit ansvar och gjort lite mer än de måste som har gjort skillnad när inget annat funkat.

Detta att ta ansvar är en nyckelvärdering i moderna arbetssätt. Just nu pågår en stor förändring gällande arbetssätt bland företag och andra vakna verksamheter. Agila metoder, Lean PD, kollegialt lärande och visuella metoder vinner mark. Förtroende för medarbetare är här viktigt liksom distribuerat mandat. Chefer som fokuserar på att hjälpa team att skapa värde. Allt bygger på att alla tar ansvar. Om inte annat så för att det blir roligare då. De erfarenheterna man gjort där vill jag medverka till att ta in i välfärdssamhällets verksamheter.

Från att ha känt mig irriterad över att någon skräpat ner på grillplatsen, gick jag därifrån med glädje. Glad över att det nu fanns en möjlighet att få en fin grillstund där. För mig eller någon annan. Jag kunde måla upp en angenäm bild i fantasin och det kändes bra. Så mycket bättre än innan.

mullestäd.jpg