Vi döva blir aldrig gamla

Åsa Henningsson gästbloggar idag.
Inlägget kopplar fint till gårdagens inlägg. Tack Åsa!
– Hur vill du presentera dig?
– Jag, Åsa, är en inbiten Norrbottning, Pitebo och föreningsmänniska. Ämnet Språklig Deprivation och kampen för dövas rätt till teckenspråk ligger mig nära om hjärtat!

Klicka här eller på bildtexten för att se Åsas inlägg på svenskt teckenspråk.

Åsa Henningsson2
Vi döva blir aldrig gamla

Hej, Vet ni vad? Det här har jag tänkt på ett tag.

Vi döva blir aldrig, aldrig gamla! Vi kommer aldrig att se sämre, gå och röra oss sämre. Vi kommer helt enkelt aldrig att bli skröpliga och gamla! Nej vi kommer alltid att vara friska och krya, se bra, gå och röra oss helt obehindrat och sköta oss helt själva till den dag då vi plötsligt dör knall och fall! Japp så är det! Så är det för alla döva minsann!

Så måste det vara. Vet du varför? Jo varenda gång någon döv kontaktar kommunen och säger – jo ursäkta men jag skulle behöva lite hjälp så blir kommun helt ställd. Nä vadå….hjälp du som är döv, ni döva behöver hjälp? Nej nej det går inte vi har ingen teckenspråkig personal, nä men vi kan ju inte hjälpa döva med en masa olika saker ,nä det finns ingen som kan teckenspråk inom hemtjänsten här!. Nej nej det går absolut inte. Kommunen bara slår i från sig som om de aldrig hört talas om att det finns döva innevånare i deras kommun.

Men de vet ju alla att det bor döva runt om i hela Sverige ! Alla VET att det bor döva i deras kommun också. Men de verkar faktiskt tro på fullaste allvar att döva alltid är friska och krya och klarar sig helt själva ända fram till den dag då de lägger näsan i vädret! De tror att döva fungerar på ett helt annat sätt än andra människor. Är inte det verkligen fascinerande?

Hum nått att fundera på ….. hej då!

Översättning till svenska av Åsa Gustafsson

Hur funkistänk hjälper till i äldrefrågan

I januari var jag för första gången på Mötesplats välfärdsteknologi och e-hälsa. Det är en konferens och mässa om införandet av ny teknik inom kommunal vård och omsorg. Jag var också för första gången med som utställare. Det var en ny och spännande erfarenhet.

Förhärskande för mässan var en oro för den växande gruppen äldre. Det är också något som återkommer ofta i media, senast idag på Dagens Eko. Idag presenterade  regeringens särskilda utredare Susanne Rolfner Suvanto rapporten ”Vem är den äldre? Äldrebilder i ett åldrande Sverige”. Idag finns det 2 miljoner äldre i Sverige ( en femtedel). Den stora gruppen 40-talister med särskilda behov ökar. Dessutom lever folk längre. Enligt Suvanto är äldre långt ifrån en enhetlig grupp. Kvinnor-män, stadsbor-landsbygdsbor, olika språk och olika inkomster genom livet med mera. En del saker som varit problem tidigare i livet kommer tillbaka och förvärras. Suvanto ska den 31 mars presentera en nationell kvalitetsplan ska bidra till en jämlik och jämställd vård och omsorg för äldrevården. Kompetens kring äldres sätt att vara är viktigt. Lång erfarenhet och utbildning behövs. Det vet jag efter att ha varit med äldre anhöriga samt varit med i samtal med personal i äldrevården.

När det gäller att hitta lösningar och hjälpmedel behöver vi dock vara smarta. Vi har inte råd att börja om på nytt utan vi behöver använda erfarenheter från närbesläktade områden. Jag tänker då på funktionshinderområdet. En del lever med funktionsnedsättning hela livet. Andra får det när de blir gamla. Hörselnedsättningar och synnedsättningar är till exempel funktionsnedsättningar oavsett vilken ålder man än är i. I de fall man blir hindrad att göra det man önskar på grund av sin funktionsnedsättning, kallas det funktionshinder. De med tidiga funktionsnedsättningar i livet blir faktiskt dessutom också gamla om de inte dör tidigt. Se en reflektion kring detta av Åsa Henningson här.

Jag minns att jag läste en bok av en åldrande läkare med asperger som är en form av autism. Hon berättade att problem hon kompenserat för tidigare, med smarta metoder, kom tillbaka eller blev värre när hon blev äldre. Min mamma var den första döva på den då nya teckenspråkiga avdelningen i Göteborg. Innan dess hade hon teckenspråkig hemtjänst. Jag fick kämpa mycket för att hon skulle få den hjälp hon hade rätt till. Ett hinder som jag upptäckte var att socialtjänsten var uppdelad i funktionshinder för sig och äldrefrågor för sig. De talade inte med varandra och satt inte ens på samma geografiska plats. Än mindre kunde de lära av varandra. När en person har komplexa hjälpbehov är det svårt att få handläggare att förstå vad som behövs. Döva och deras anhöriga får till följd av detta än idag kämpa för att få komma till ett teckenspråkigt äldreboende som ligger utanför stadsdelen eller kommunen- om de finns alls. Teckenspråkiga boenden riskerar i värsta fall nedläggning om platserna inte fylls och då förlorar döva rätten till en viktig del av sin kultur.

  • I de fall det behövs tekniska lösningar bör man alltså först säkerställa att det inte redan finns lösningar på marknaden. Titta på vad andra brukargrupper använder!
  • När nya lösningar tas fram: tänk bredare än “äldre”.
  • Kommuner behöver jobba smartare. Det innefattar annorlunda organisation och nytt sätt att tänka.
  • Specifik äldrekompetens är lika viktig som till exempel autismkompetens eller kompetens kring olika kulturer.
  • Funktionsnedsatta och anhöriga är grupper som är smarta att använda sig av. Inte bara som intervjuobjekt och som del i referensgrupper. De bör användas i själva arbetet. Alltför många fantastiskt kompetenta i denna grupp går arbetslösa, är sjukskrivna eller har aktivitetsersättning. Så kan vi ju inte ha det.

Yngre och äldre man i rullstol