Agilt manifest för smidigt arbete

2001 tröttnade en grupp mjukvaruutvecklare/programmerare i Utah- USA på ineffektiva arbetsmetoder. Man träffades och satte samman ett manifest: ”Manifesto for agile software development”. Agile är engelska och betyder smidig, vig eller lättrörlig. Jämför med agility. Agile är ett tankesätt/mindset.

Grundtanken är (min översättning) att:

  • Människor och möten-är viktigare än fokus på-processer och verktyg
  • Det är viktigare att det funkar-än att det finns-omfattande dokumentation
  • Samarbeta med kunden-än att-förhandla kontrakt
  • Svara på förändring-hellre än att-följa en plan

Det innebär inte att det som står till höger inte behövs, men att det som står till vänster värderas mer.

Agile är ett ansvarsfullt förhållningssätt till ens eget jobb. Det handlar om hur vi människor är med varandra och hur vi kan jobba smidigare. Vi kan lära oss av detta även i andra områden än programmering.

Agile Manifesto

Att stjäla ett språk

Teckenspråk är dövas språk, eller?
De senaste 140 åren har döva fått kämpa för att få använda sitt språk. När mina föräldrar gick i skolan fick man inte lov att använda teckenspråk under lektionstid. Tanken var att de döva barnen skulle lära sig att höra, eller åtminstone tala så att de verkade som att de kunde höra. På raster och fritid kunde de teckna. Döva barn med döva föräldrar var kulturbärare eftersom de kunde språket. Många som kom till dövskolan i sjuårsåldern hade inget eller bara ett torftigt språk med sig. Här fick de ett språk.

Efter kriget kom hörapparaten. Nu hoppades omgivningen på att döva verkligen skulle lära sig att höra. Fortfarande omöjligt att få teckna i skolan. Till och med svårare än när mina föräldrar gick i skolan på 30/40-talet.

Nu tänker de flesta att allt borde vara mycket bättre. Att det är självklart att döva barn får teckenspråk? Men så är det inte. Eftersom man idag opererar in CI-implantat på många barn så uppmuntras föräldrarna att använda sin röst, så att barnen lär sig att höra (känns det igen?). Samtidigt uppmuntras hörande föräldrar att använda baby-tecken med sina små hörande barn för att de ska utveckla sin språkliga förmåga (!).  Döva barn blir bestulna på sitt språk.

Hörselvårdens inflytande över barn med hörselnedsättning och deras familjer är stark. För mig som barn till döva är det självklart att ”döv” är något kulturellt. Döv som begrepp inom hörselvården är traditionellt ett mått på hur mycket, eller kanske snarare hur lite man hör.

Det finns vad jag förstår mycket lite stöd för att hörselträning är att föredra framför språkinlärning med hjälp av teckenspråk för dessa barn. Tvärtom visar ny forskning att det är viktigt att barnet får ett språk tidigt. Det verkar också förnuftigt med tanke på att ett barn ska lära sig så mycket mer än att bara höra. Socialisering till exempel.

Nyle DiMarco är en superkändis i USA och i dövvärlden. Han är fotomodell (ursnygg), har vunnit Let´s Dance och är döv. Nyle har tagit initiativet till Nyle DiMarco foundation. Han mission är att kämpa mot ”Language Deprivation” eller på svenska spåklig deprivation (spåkberövande).  Han vill att döva världen runt ska få tillgång till och utbildning i och med teckenspråk. Filmen här nedan är en fin introduktion till att förklara vad språklig deprivation kan vara.

Åsa Henningsson som gästbloggade häromdagen är en av de i Sverige som kämpar för teckenspråket och mot språklig deprivation.

 

 

 

Vad vi inte vet att vi inte vet

”Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.”

Detta sammanfattar den så kallade Dunning-Kruger-effekten.
Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra. (Wikipedia).

De som har stor erfarenhet vet att hjälp och lösningar för att överkomma funktionshinder inom området kan vara en komplex historia. Man blir aldrig fullärd. Alla människor är olika och det finns ingen mall att följa som funkar för alla. För att komplicera det kan man även ha andra funktionsnedsättningar eller sjukdomar i kombination.

Ibland stöter jag på professionella som säger svepande att ”detta med autism- det kan vi”, ”vi är bäst på autism” eller ”så här brukar det vara för de med autism”. Då blir jag numera mycket misstänksam. Jag har märkt att kunskaperna oftast är långt ifrån bra hos dessa. Jag tänker att det beror på Dunning-Kruger-effekten. Det gäller även andra grupper än autismgruppen. Jag tog det som ett exempel.

När man utvecklar komplexare produkter inom industrin vet man mycket lite om hur slutresultatet ska se ut när man börjar. Man säger att man lär sig 50% efter hand. Det har gjort att fokus på en kravspecifikation tidigt har tonats ner. Det bästa är att börja jobba och lära på vägen med slutanvändaren i fokus.

På samma sätt borde man tänka när man ska hjälpa personer med mer komplexa hjälpbehov. Man behöver förstå hur ofta uppföljning och utvärdering bör ske. Det kan till exempel vara ineffektivt att en socialsekreterare skriver en utredning och fattar beslut om en insats som följs upp först efter sex månader. Redan efter några veckor kan det visa sig att man behöver justera insatsen. Det behövs agila metoder här.

Bilden nedanför kan förenkla samtalet kring detta. Det gör det lättare för novisen att förstå att den behöver lära mer samtidigt som den kompetente förstår när den den har något att lära ut. Dessutom sätter man fokus på att experimentera med det som ingen vet ännu. Inom Lean produktutveckling brukar man till och med tala om att man är klar när man täppt till alla kunskapsluckor.

Vad vi vet
Tack för bilden, Crisp – agila experter

 

Autism för dummies

Jag trodde länge att jag kunde förstå vilken annan människa som helst genom att tänka mig in i hur jag skulle tänka i dennas situation. Denna tro tog ett definitivt slut efter att jag läst Mark Haddons roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (The Curious Incident of the Dog in the Night-Time). 15-årige Christopher har Aspergers syndrom.  I berättelsens början hittar Christopher en hund som dödats på gräsmattan. I boken får vi följa hans försöka att hitta den som dödat hunden, precis som i en deckare.  Det har på senare år även gjorts en oerhört bra pjäs av boken. Jag kan dock rekommendera bokläsning först. Detta eftersom boken är skriven i jag-form och vi där tydligare får se världen från Christophers ögon.

Boken och andra erfareheter har gjort mig mer ödmjuk och förhoppningsvis klokare. Det är enbart genom att lyssna, vara med och respektera vad jag hör som jag har en möjlighet att förstå andra. Vi människor är olika och tänker på olika sätt och det är bra det. Det är däför vi kommit så långt. Autismgruppen är lika heterogen som folk i allmänhet. Precis som andra kan man ha superpowers och svagheter.

Autism och Aspergerförbundet har tagit fram e-autism,  en kostnadsfri webbkurs om autism. Det är ett bra sätt att få en första grundkunskap om autism. Autism är en Neuropsykiatrisk Funktionsnedsättning – NPF. På engelska heter det ASD (Autism Spectrum Disorder). I e-kursen framgår det också tydligt att autism är ett autismspektrumtllstånd. Diagnosen Aspergers syndrom har sedan 2015 tagits bort som separat diagnos och ingår numera i den övergripande diagnosen ASD (Autism Spectrum Disorder). De som fått aspergerdiagnos kan dock ha den kvar.

e-autism

 

Mer om ansvar (AKTA)

Bo Hejlskov Elvén jobbade tidigare inom industrin. Nu är han psykolog och har stor erfarenhet av att jobba med bland annat autistiska personer. Han är en omtyckt föreläsare som gärna jämför sina erfarenheter från industrin med sitt nuvarande jobb. Han jämför bilverkstad, bil, reparatör och verktyg som  med mottagning, brukare, behandlare/handläggare och metoder. Det är pedagogiskt, dräpande och viktigt.

Se gärna följande UR-film om Lågaffektivt bemötande. Det är garanterat inte tråkigt. Sammanfattningsvis kan lågaffektivt bemötande kokas ner till fyra punkter AKTA:
A- Ansvarsprincipen
K – Kontrollprincipen
T – Tillitsprincipen
A – Affektprincipen

En bärande tanke i ansvarsprincipen är att ‘Den som tar ansvar kan påverka‘. Detta formulerades fört av psykologen Bernard Weiner. Det fick en enorm spridning inom arbetspsykologin. Med begrepp som ”att ha inflytande över sin arbetssituation” visade den sig minska sjukfrånvaron och öka trivseln på arbetsplatser.

Själv har hag erfarenhet av framtagning av mjukvara/programmerng inom IT-industrin.Där har man också  tagit till sig denna ansvarstanke genom agila metoder. Ett exempel på en agil metod är Scrum. Scrum ger spelregler kring hur ett team kan kommunicera inåt, utåt och hur man i teamet kan samtala kring hur man kan jobba effektivare med mer värde som resultat. Att företaget har tillt till teamet och att ledare tar ansvar för att stötta teamet i sitt värdeskapande viktigt.

En intressant vinkling som Bo har är skillnaden i maktförhållande mellan människor. Är man jämbördig kan samtalet vara annorlunda än när den ene har mer makt än den andre. Den som har mer makt har mer ansvar. Detta är inte självklart överallt. Ett exempel som Bo nämner är när de ringer från skolan och berättar att ”Sofi har krossat en ruta igen!” Han svarar då: ”Varför ringer ni mig? Jag ringer inte er när hon krossar rutor hemma.” De måste ha ansvar där och så har jag ansvar hemma. ”Ringer du så tror du att det hjälper och det gör det inte. Du måste troligen förändra där du är.”

Jag tänker att man kan alltid ta ansvar. Står det utanför ens makt att göra något kan man i alla fall ta ansvar genom att formulera problemet och be om hjälp

AKTA

Att ta ansvar

Våren är i antågande. Jag tog med mig en påse och ett par handskar för att hjälpa Skogemulle att städa lite när jag ändå var ute och promenerade. Precis som vi gjorde med barnen när vi hade vår Mullegrupp när de var små. Det blev rent vid en grillplats där något gäng festat loss någon gång. Nu har värdet på grillplatsen höjts för nu går det att ha en trevlig grillstund igen där, för den som vill. Möjligheten finns.

Min mamma lärde mig att inte kasta skräp på marken. Hon tog ansvar och plockade till och med upp skräp från trottoaren, även om hon inte kastat det där. Hon tog också ansvar för människor. Om ett fyllo vinglade omkring och ramlade och andra låtsades som de inte såg något, så gick hon fram och hjälpte till. Alltid.

Om alla gjorde lite mer än de måste göra, skulle många problem lösas. Istället för att fokusera på vad man måste göra kan man fundera på hur man kan göra skillnad. Igår berättade jag om att det är så svårt att få till samordnad hjälp för personer med komplexa hjälpbehov. Många gånger stoppas framgång just av att de som ska hjälpa funderar mer över vad de måste göra enligt lag än vad de skulle kunna bidra med. Psykologen Bo Hejlskov Elvén sa en gång i början av ett SIP-möte (Samordnat Individuellt Plan mellan myndighetspersoner) att om alla i rummet gör något mer än vad man måste gör så kan vi lösa detta. Som NPF-mamma kan jag intyga detta. Det har alltid varit de människor som tagit ansvar och gjort lite mer än de måste som har gjort skillnad när inget annat funkat.

Detta att ta ansvar är en nyckelvärdering i moderna arbetssätt. Just nu pågår en stor förändring gällande arbetssätt bland företag och andra vakna verksamheter. Agila metoder, Lean PD, kollegialt lärande och visuella metoder vinner mark. Förtroende för medarbetare är här viktigt liksom distribuerat mandat. Chefer som fokuserar på att hjälpa team att skapa värde. Allt bygger på att alla tar ansvar. Om inte annat så för att det blir roligare då. De erfarenheterna man gjort där vill jag medverka till att ta in i välfärdssamhällets verksamheter.

Från att ha känt mig irriterad över att någon skräpat ner på grillplatsen, gick jag därifrån med glädje. Glad över att det nu fanns en möjlighet att få en fin grillstund där. För mig eller någon annan. Jag kunde måla upp en angenäm bild i fantasin och det kändes bra. Så mycket bättre än innan.

mullestäd.jpg

Komplext hjälpbehov kräver projektledning

Man behöver vara frisk för att vara sjuk sägs det ibland. Detta för att beskriva att det krävs mycket av en för att få rätt hjälp. Men har du ett komplext hjälpbehov behöver du faktiskt vara projektledare!

Min döva mamma blev på ålderns höst även synskadad och räknades som dövblind. Med bland annat detta som grund beslutade kommunen att hon tillhörde Personkrets 3 enligt LSS. På den  tiden arbetade en mycket skicklig och ansvarstagande ögonläkare på Lundby sjukhus, Kristina Eriksson. Hon informerade oss om att det fanns något som hette Individuell Plan enligt LSS. Det vill säga att en socialsekreterare kan hjälpa till med att samordna olika hjälpinsatser runt mamma. Det lät bra. Det visade sig att väl på plats på socialtjänsten var detta nytt och okänt område för dem. Det var svårt.

En dag kontaktade Kristina mig eftersom hon visste att jag kämpat länge för hjälp till mamma. Hon berättade att man direkt i bokhyllor kunde se vilka som var dövblinda. Medan andra synskadade hade max en pärm hade dessa en hyllmeter med pärmar i sitt ärende. Detta var ett visuellt exempel på att stödet kring denna grupp inte fungerade. Det behövdes något extra som hon såg det. Hon behövde min berättelse för att kunna gå högre upp för att ansöka om projektmedel för att lösa detta. Jag skrev ner hur det var och skickade detta till henne. Till slut, efter projekt och några år fanns det ett Dövblind-team på plats i Västra Götaland. Det bildades även ett Dövteam vid denna tid. När jag ett antal år tidigare började min kamp för att hitta rätt stöd till min mamma fanns det endast en kurator för döva. Nu finns det två team.

Det finns fler med komplexa hjälpbehov. Till exempel en del av de med neuropsykiatriska funktionshinder, NPF. Med komplext menar jag att det behövs hjälp från flera. Det behöver inte betyda att det är alltid är så avancerad hjälp som behövs. Men hjälpen behöver vara samordnad. Det behövs också rätt hjälp i rätt tid och med rätt kompetens.

Detta är fortfarande inte samhällets starka sida. Det är en ständig kamp. Ofta är det så att när man väl fått handläggare att förstå behovet så slutar de och så kommer det en ny. Det är också många att hålla reda på. Lots i Göteborgs kommun har tagit fram en bild som illustrera  detta. Den finns längst ner på denna sida.Många får inte den hjälp som de har rätt till och många anhöriga blir sjuka eller bränner ut sig.

För att ytterligare komplicera saken så har kommuner självbestämmande och det är inte säkert att en ny kommun som man flyttar till bedömer att man har samma hjälpbehov som den man kom ifrån. Så om min mamma exempelvis hade flyttat till en ny kommun så är det inte säkert att den hade bedömt  att hon tillhörde personkrets 3 i LSS.Detta hade lett till att insatser som syftade till God levnadsstandard hade försvunnit.

Det är viktigt att stödet för de allra mest behövande finns. Som del av Samhällskontraktet är det till och med mycket viktigt. Medborgarna måste känna sig säkra på att man får hjälp om man själv eller någon anhörig behöver det. Det håller inte att enstaka individer och anhöriga gör skillnad. Vi behöver gå från individer som gör skillnad till samordning som gör skillnad. Det här kommer jag att återkomma till.

Lots_GöteborgsKommun_Intressebtkarta

Lots, Göteborgs Stad, intressentkarta