Nu får det vara nog!

Idag tar allt fler till telefon och distansmöten på video som tröst i ett nödläge för att kunna ha uppe kommunikationen med nära och kära. Jag tänker på döva och hörselskadade som inte kan göra detta på ett likvärdigt sätt. En del inte alls. Särskilt gäller det gruppen äldre hörselskadade och döva, alltså riskgruppen i Coronatider.

Själv har jag min 89-årige barndomsdöve pappa hemma hos mig just nu. Han är krasslig fast av andra orsaker än Corona. Vårdcentralen tar helst inte emot honom för de vill inte smitta honom, så vi behöver ha läkarkontakt över telefon. Då behövs jag. Vi får alltså försöka sätta familjen i karantän. Skulle någon i familjen få det minsta förkylningssymptom så får vi köra honom till lägenheten på andra sidan stan. Där får han sitta ensam och titta på Corona-nyheter på TV och bli oroligare och oroligare. Med få möjligheter att prata om sin oro med andra. Utan att kunna ligga och lyssna på radio där folk ventilerar sina tankar, utan att kunna lyssna på ljudbok. Som anhörig är det outhärdligt att tänka på egentligen – men man blir van. Man vänjer sig tydligen med allt. Till och med med att döva lever 5 år (siffra från 2010 så den är förmodligen större) kortare tid i genomsnitt jämfört med andra i samhället.

Nu har pappa det bra jämfört med en del andra döva ändå. Han har barn och vi bor i samma stad, han har bildtelefon som hjälpmedel från Habilitering och Hälsa: Alternativ telefoni, det har vi barn också. Han är klar i huvudet och teknikintresserad och fixar digitala medier. Vissa andra döva har bildtelefon, andra inte. Vården har inte bildtelefon. Det betyder att vårdpersonal inte kan kommunicera med honom på distans. De kan inte heller vid behov hjälpa honom att koppla upp en tolk på distans via bildtelefoni.net som har öppet 24/7/365. Hittills har han fixat det själv. En gång när han var inskriven på sjukhus ringde han upp tolk för att kunna kommunicera med läkare på ronden. Tur det för anhöriga har i praktiken aldrig möjlighet att vara med på ronden, inte tolk heller- det hinns inte med, inte ens i vanliga fall. 

Min frustration är stor redan innan coronatider. I en region/kommun nära mig gjorde man förra året pilotstudier för digitalisering av tolkning och vård kring döva. Trots att det finns en etablerad standard för detta sedan många år (som dessutom funkar för dövblinda) provade man andra system. Tolkcentralen ett system och Hemtjänsten för döva ett annat system. Dessa fungerade inte tillsammans. De fungerade heller inte ihop med bildtelefoni.net. Såklart inte heller med användarnas egna bildtelefoner. Dessutom ska döva få ytterligare två nya appar att hantera. Kvalitet och tillgänglighet för produkten är inte i fokus. Det gör att man tappar bort dövblinda (behöver realtidstext), hörselskadade som behöver perfekt ljud och automatisk textning samt döva (behöver perfekt bild avseende deras preferenser- alltså val av rätt KODEK är viktig)

Idag digitaliserar regionens tolkcentraler i allt högre takt. Det är för att tolkar inte ska utsättas för smittrisk och för att tolkar som bär Corona inte ska smitta andra. Helt förståeligt. Jag vädjar nu till att detta görs på ett smart sätt. På ett sätt som är socialt hållbart. Med öppen standard och telefoni, så att även hörselvarierade kan ringa vem som helst utan att först kolla vilken typ app den andre använder för kommunikation. 

De som känner mig tänker kanske att ”hon talar ju i egen sak”, eftersom jag jobbar på ett Lidol som är ett företag som är återförsäljare för bildtelefoni/Alternativ telefoni. Till er kan jag säga att: Ja, jag talar i egen sak. Jag har valt att arbeta med detta eftersom jag tänker att det är just i detta område som jag är satt att göra nytta. Jag vill hedra mina föräldrar med att göra världen bättre för döva. Med tiden har jag insett att detta inte bara är bra för denna grupp – utan för oss alla i slutänden. Döva har övat hela livet för en extrem situation. Och den är vi alla i nu.

Jag och mina kollegor arbetar extra hårt i dessa tider för att förklara hur de produkter som vi jobbar med kan vara till nytta. Med tiden har det blivit en fin familj av produkter som kan användas i många olika sammanhang. Medarbetarna brinner lika mycket för denna sak som jag.

  • Hjälp oss att nå fram till rätt beslutsfattare
  • Samarbeta med oss
  • Följ oss gärna och tipsa oss om vad vi ska förklara på:

T-Meetings hemsida:
Våra reflektioner kring Corona” och Lidols hemsida

T-Meetings facebook: Tmeeting LinkedIn: T-Meeting
Twitter: @T_meeting och Lidol på LinkedIn Lidol

Skolkriget – drama i två akter

Arbetsmiljöverket varnar 2016 för att det stora inflödet av mejl, SMS och mobilsamtal från föräldrar är en ny riskfaktor i läraryrket.

Akt 1 – De besvärliga föräldrarna

De så kallat jobbiga föräldrarna dök upp för ungefär 10 år sedan. Deras ärenden hade ofta att göra med deras barns rätt till särskilt stöd.

Läraren Mia:

Ibland tänkte jag faktiskt: förstår de inte att jag är en människa? Mejlen höll på att ta knäcken på mig. Föräldrarna tog upp behov hos barnet som inte skolan tillgodosåg. Skollagen säger att de har rätt men jag har inte möjlighet… För att klara mitt arbete var jag tvungen att ta bort saker som tar min energi annars skulle jag inte orka mer. I fortsättningen fick föräldern mejla via rektorerna… Det är vanligare att föräldrar hotar med anmälan till skolinspektionen. När rektorer svarar: Det är väl bara att anmäla. Då händer det ofta ingenting. Det är bara tomma hot.

Akt 2 – En förälders ord

Reportern Frågvis:

Har föräldrarna haft rätt någon gång?

Föräldern Mia:

Hhhhm… jag har själv… mitt mellanbarn fick diabetes för några år sedan. Då står man ju lite på andra sidan (skratta förläget). Jag ville ju att mitt barn skulle få de resurser som han behövde för att klara sig. Att föräldrar står på sig och gör det som de tycker är rätt för sitt barn- det är klart att man ska göra det som förälder. Skollagen är ju så tydlig med att det här har ju eleverna rätt till. Skolorna har ju inte alltid förutsättningarna att klara av det. Det är klart att det finns föräldrar som haft rätt. Så är det ju.

-Ridå-

Eftertal

Denna pjäs är inspirerat av Urs radioprogram Skolministeriet 2017-03-17, tid 0:44 – 9:20. Den eller den ursprungliga intervjun visar på något viktigt. Innan föräldrar beskyller lärare för inkompetens och innan lärare skyller föräldrarna för oansvarighet bör man hejda sig. Ta varandras perspektiv och lyssna. Vem är egentligen skyldig? Om skollagen är bra och om lärare, föräldrar och elever gör så gott de kan, vem är då skyldig?

För att hindra dramat från att bli en tragedi behöver vi bli klokare. Kan det vara så att lärare, föräldrar och elever är offer? Offer för ett organisatoriskt system som inte funkar? Ett system som lockar fram sökandet efter syndabockar?

Jag tror det och allt fler med mig. Samma mönster kan man se inom andra delar i samhället som exempelvis socialtjänsten. Allt fler pekar problem med det system vi levt med några årtionden: NPM, New Public Management. Men det finns också en rörelse i riktning mot ett annat organisatoriskt tänkande. Systemtänkande där samhällsapparaten ses som en kropp med delar som måste kunna fungera var för sig och tillsammans. Det är trösterikt. Mer om detta kommer jag skriva om.

Teatermasker