INJS och Teckenspråkets Guldålder

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag och min son hade möjlighet bo på världens äldsta dövskola, INJS i Paris. Vi var där tillsammans med andra CODA med bihang under några dagar före konferensen CODAlove 2019. Det var en oförglömlig upplevelse. INJS är en oas bakom murar mitt i staden nära Latinkvarteren och Pantheon. En inneboende CODA-vän funderade på om murarna var där för att stänga inne döva eller för att stänga ute andra. En intressant frågeställning som jag hoppas komma tillbaka till.

Framför huvudbyggnaden finns en stor plan och mitt på den finns en skulptur föreställande Abbé de l’Epée, som grundade skolan INJS ca 1760. På andra sidan denna magnifika byggnad finns en gigantisk trädgård och på ena kortsidan en mer modern skolbyggnad. Vi bodde i huvudbyggnaden och hade utsikt över trädgården. Vissa hade utsikt över både Eiffeltornet och Sacré-Cœur. På kvällarna umgicks vi CODA som bodde där och det var familjestämning på direkten.

En dag besökte vi  Panthéon och utställningen ‘Dövas tysta historia från medeltiden till idag’. Jag blev rörd av att dövas historia visades upp på ett så påkostad och lärorikt sätt i denna magnifika och historiska byggnad. Här i Frankrike startade teckenspråkets guldålder som pågick från 1700-talet fram till Milanokongressen 1880.

IMG_201909_broschyr_dovas_historia

Teckenspråkets Guldålder är också namnet på två böcker skrivna av Lennart Andersson utgivna av Döviana. Lennart träffade jag första gången på Institutionen för Lingvistik i Göteborg som i början av 1990-talet hade en teckenspråksavdelning. Lennart hade varit i Paris och forskat kring dövas historia och han berättade med engagemang för mig om vad han funnit. Jag häpnade över att döva på 1700-1800-talet kunde ha så hög utbildningsnivå. Det fanns döva lärare, konstnärer, författare, filosofer och entreprenörer. Så har det inte varit i min värld i min uppväxt på 1900-talet. Hur var det möjligt? Efter hemkomsten från Frankrike läste jag mer i Lennarts böcker.

Det verkar ha varit på Benediktinerkloster där man avlagt tystnadslöfte som den första dövundervisningen kom till. På klostret var det en naturligt att teckna vare sig man var hörande eller inte. Etienne de Fay, född döv ca 1660 blev själv utbildad i ett kloster i Amiens och han blev så småningom själv lärare för döva. 

Under upplysningstiden var världens centrum i Paris. Här samlades tänkare och filosofer. I en period då nya kontinenter koloniserades och många upptäcktsresor gjordes försöker man förstå vad som gör en människa, vad tänkande är och vad språk är. Man försökte förstå hur man skulle kommunicera med de nya människor som man träffade på under upptäcktsresor på nya kontinenter. Fanns det ett universellt språk?  En grupp av särskilt intresse var döva, eller dövstumma som man sa då. Kanske man kunde utforska denna universella fråga på nära håll genom att se hur döva tar till sig och använder språk?

I denna tid såg man alltså med nyfikenhet på döva. Med öppet sinne utforskades möjligheterna till att undervisa döva och en del döva gjorde stora framsteg. Det sågs som stort att dessa, som man då tyckte, tragiska uppenbarelser kunde komma in i och vara verksamma i samhället. Det hela uppmärksammades ända upp på kunglig nivå. Kung Gustav III av Sverige mötte exempelvis franska döva i Paris år 1771. Det förekom också uppvisningar med döva inför hundratals åskådare. I slutet av 1700-talet var det visat att det bästa sättet att undervisa på var på teckenspråk. 

Dövskolan INJS i Paris tog mot kvinnor och män från olika samhällsklasser och undervisningen höll hög standard. En del blev mycket bildade i en tid då analfabetismen var utbredd. Några exempel: Pierre Desloges, född 1747, var författare som bland annat skrev om kommunikationens betydelse och dövas lika värde. Detta i en tid där franska revolutionen tar plats. Statyn av de l’Epée på INJS gårdsplan är gjord av den döva skulptören, Claude André Deseine, själv elev på skolan. Att även döva kvinnor kunde ta plats i samhället visas av att Madeleine Le Mansois 1776 gjorde en framställan till parlamentet i Paris gällande att få gifta sig med vem hon ville, och hon vann. 

Dövskolor visade sig vara ett mycket lyckat samhällsprojekt. Detta var en tid då det gamla samhällets arvsrätt, privilegier och traditioner ifrågasattes. Med den franska revolutionen spreds tre nya ord i Europa: Frihet, Jämlikhet och Broderskap! I detta nya samhälle skulle människor av egen kraft, kunna skapa sina egna liv och sin ställning i samhället. 1700-talets filosofer pekade på dövutbildningen och sa se där!, se på döva, som ansetts vara obildbara, men genomgått utbildning och blivit goda samhällsmedborgare. När 1800-talets dövskolor utvecklades byggde man vidare på vad pionjärerna från 1700-talet gjort så framgångsrikt. 

Vi hade den stora förmånen att bli guidade av Henri Bimont på INJS. Henri berättade om Ferdinand Berthier (f.1803) som blev lärare och lärarkårens ålderman på INJS. Han var framstående författare och arbetade aktivt för att förbättra dövas livsvillkor och var med att starta första dövföreningen i Frankrike. Han belönades med Hederslegionen, den främsta utmärkelsen man kan få i Frankrike.

1880 kom dock teckenspråkets guldålder att få ett abrupt slut. På  dövlärarkonferensen i Milano 1880 beslutades att muntlig undervisning (oralism) skulle användas i dövskolor runt om i världen istället för teckenspråk. När vi under Herr Bimonts ledning gick runt på INJS var det särskilt gripande var det att se de tavlor som finns där. 

Det finns flera spår av verkningarna av oralismens införande. Utbrett över större delen av golvet i en stor pampig sal fanns en lång tidslinje med information om dövas historia. På väggarna fanns konstverk och foton. Ett foto visar en bild på en inomhusbassäng full med sittande pojkar. Min första tanke är att det var mysigt att det fanns ett bad på skolan. Vår guide berättar att bassängen på bilden var belägen i just den sal vi står i. Pojkarna på bilden tränas i att använda sin röst. Vattnet är kallt och först när de använder sin röst får de gå ur det kalla vattnet. Det var inte mys, det var tortyr.

En av tavlorna föreställer en undervisningssituation med de l’Epée. Tavlan visar hur de l’Epée tränar en ung kvinna i hur man talar. Men vänta nu! Det är något som inte stämmer. de l’Epée använde ju teckenspråk i undervisningen. Henri Bimont berättar att man gjort undersökningar av tavlan som visar att denna är övermålad. I det ursprungliga motivet tecknar de l’Epée. Men eftersom detta inte passade den nya tidens muntliga undervisning så målades detta över. Här påminns jag om att historien alltid skrivs utifrån det synsätt som råder när den skrivs. Något som alltid är viktigt att komma ihåg. Tavlan är den tidens fake news.

Efter oralismens införande kom dövföreningarna och dövidrotten att bli dövas fristad för användande av teckenspråk. Utställningen om dövas historia i Pantheon i Paris tar upp dövidrottens betydelse. Sveriges äldsta idrottsförening för döva, Hephata, grundades 1898 och är den tredje äldsta idrottsklubben i Stockholm, efter AIK och Djurgårdens IF. Dövidrottens ursprung utgår alltså från ett behov av att träffa andra som har samma språk samt att idrotta. Än idag har döva sitt egna OS: Deaflympics (fd. Världsspelen för döva). 

Detta bildspel kräver JavaScript.

REFERENSER OCH FÖRKLARINGAR

19/6 -6/10 Utställning Pantheon:  L’historie silencieuse des sourds / The silent history of the dea / Dövas tysta historia. In collaboration with the Center des Monuments Nationaux & INJS.

Teckenspråkets Guldålder 2014, Lennart Andersson, Döviana
Teckenspråkets Guldålder 2017, Andra delen av 1800-talet: Den döva nationen, Lennart Andersson, Döviana

CODA= Children Of Deaf Adults (från 18 år och upp)
KODA= Kids Of Deaf Adults (yngre än 18 år)

CODAlove och dövas sommar i Paris 2019

Sommaren 2019 samlades hela dövvärlden i Paris. Detta för att mötas mötas kring dövkultur, dövas situation, teckenspråkets roll och dövas familj. För mig var huvudmålet CODAlove 2019, min fjärde CODA-konferens. CODA står för Children of deaf adults och är en internationell förening för vuxna barn till döva föräldrar. Dessutom besökte jag dövfestivalen Clin d’Oeil i Reims. Under juli var det även audismkonferens, teckenspråkstolkkonferens WASLI och världskonferensen WFD för döva i Paris. Och för den som vill ha mer är det just nu en utställning på Pantheon i Paris: Dövas tysta historia från medeltiden till idag. Den pågår till 6:e oktober.

CODALOVE 2019 pågick 11-14 juli i Fontainebleau utanför Paris. CODA International startade i USA och har funnits i 35 år. Varje år sedan dess har det hållits konferens oftast i USA. Men den har gästspelat även utanför. I år var det CODA France som drog det stora lasset att arrangera. Tre gånger tidigare har jag varit med: Barcelona 2007, Berlin 2011 och England 2015. Platsen har styrts av var den internationella dövkonferensen WFD hållits. Många CODA är tolkar eller jobbar med teckenspråket som redskap på något sätt. Extra för i år var att det var möjligt för oss att bo på INJS, dövskolan i Paris, några dagar före. En av dessa dagar hölls på INJS en kurs i Internationella tecken för tolkar. Detta för att det under konferensen skulle närvara rekordmånga icke-engelsktalande deltagare av olika nationaliteter. De erfarna proffsen Ava Hawkins, Canada och Gerdinand Wagenaar, Nederländerna var lärare. Båda två CODA såklart.

CODA finns i hela världen i alla åldrar och i alla samhällsklasser. En del är superproffs på teckenspråk och kan till och med fler än ett teckenspråk. Andra kan inte teckenspråk alls. Oavsett vad är alla är välkomna till konferensen. I år var vi 244 deltagare från 19 länder. För 78 av dessa var det den första CODA-konferensen de varit på. Konferensen pågår under tre dygn. Det är föreläsningar, workshops och samtalsforum kring olika teman. Vi äter tillsammans och njuter av underhållning tillsammans. Sent på kvällarna/nätterna träffas vi i Hospitality room som är ett slags rum för soaré med spontana berättelser, samkväm och vickning. Detta år var första gången som det som var fler deltagare från andra länder än från USA.

Ett ämne för i år var vår unika ställning och våra kunskaper och hur vi ska kunna använda detta i samhället. Exempel på detta var konferensen själv: här fanns över 20 tolkar som sömlöst översatte till fyra talade språk och  fem teckenspråk, helt pro bono. På lördagskvällen var det underhållning och det var tveklöst världsklass! Vi har unika kompetenser som behöver tas till vara.

En familj är en grupp personer som har en stark historia, sägs det ibland. Vi CODA har liksom döva en stark historia som grupp. På CODAlove var det en familjär stämning och de som är nya blir alltid extra väl omhändertagna. En del har varit med många gånger. Några till och med alla 35 år som konferensen funnits! Vi är stolta över våra föräldrar och är tacksamma över att få denna unika möjlighet. Det är helt otroligt – vi finns ju precis över hela världen. Stämningen var mycket speciell. Receptionisten på hotellet sa: “ Wow, jag har aldrig känt så mycket kärlek, jag kommer att sakna er allihop.”

Jag tror att vi kan ha en uppgift i att bringa mer förståelse och fred i världen. Det är ju helt enkelt omöjligt, eller åtminstone mycket svårt att utesluta andra kulturer i gruppen. En CODA från USA berättade: “Det fanns mycket rasism där jag växte upp. Men när en svart man och en homosexuell man satt vid baren där vi var frågade jag min pappa: – Varför får de vara här? – Jamen de är ju döva! svarade han” 

Efter denna CODA-dusch kändes det knepigt att vistas bland allmänheten på vägen hem. Jag förstår precis vad som menas med mugglare som det står om i Harry Potter-böckerna. Jag kände mig trött men lycklig. Nu är jag sugen på CODA CON i San Diego nästa år. 2021 blir det paus och ingen internationell CODA-konferens som arrangeras. Organisationen som drabbats av växtvärk behöver ta en timeout. 2021 blir det istället fokus på Mother Father Deaf day. Det finns spirande planer på att göra en CODA Europe-konferens nästa år. Det är de tysktalande CODA Dach som funderar på att göra om en av sina två årliga möten till detta. Nu känns vi ostoppbara.

2019-08-25_Interpret map paris

Jag vill när jag kan!

Till min glädje har jag förmånen att få presentera Hilda Hanson. Hilda visa på visualiseringens kraft. Med hjälp av inprint och WORD så skapar hon seriesamtal och tydliggör känslor och skeenden. Hilda går också att anlita som föreläsare. Det är viktigt att unga med funktionsnedsättning syns och verkar på ett sätt som gör att yngre får förebilder. 

Hej, jag som är gästbloggare heter Hilda

Jag heter Hilda Hanson ochjag är 22 år och har högfungerande autism.
Jag har gått på grundskolan och gymnasiet i särskolan, vilket många gånger var jobbigt.

Du kan om du vill…

I många av mina skolor upplevde jag att lärarna var okunniga om min diagnos och om hur jag var och fungerade. Jag hade det mycket svårt och behövde ha hjälp. MEN fick inte den hjälpen jag behövde, utan fick bara höra: du kan, om du vill, och det fick mig att må ännu dåligare. Jag tänkte då tyst inuti mig ”jahapp, så om jag inte vill, så kan jag ingenting, eller vad?!”. Så då blev det ännu svårare för mig att lära mig på lektionerna och på rasterna.

Hilda 1-beskuren

Då blev det så här:Hilda 2

Vi önskar att säga det här (det vita): Hilda 3

För jag menar, vi måste klara av det först, innan vi vill:)
Det handlar om tillit till att klara av att känna att du verkligen menar det du säger: att du vill oss väl:)

Du vill när du kan…

MEN sen fanns det en lärare i en skola som sa: Du vill när du kan!
Det var mer rätt!!!
För att jag vill lära mig då kan läraren istället bekräfta mig, genom att fråga mig
kontrollfrågor, om den har förstått mig rätt. Det ingår i autism nämligen.
För när du gör det, då känner jag att läraren har förstått mig rätt. Då blir det också lättare att säga till när jag just inte kan, utan att få en sådan kommentar: du kan, om du vill.

Hilda 5

Och då blir det automatiskt att jag vill lära mig mycket, precis som när vi ska börja skolan, i alla fall jag. Jag ville lära mig allt när jag började skolan, jag var REDO helt enkelt:)))

Hilda 6

Jag vill berätta mer…

Jag vet att ni menar mer än väl men för oss så blir det jobbigt, och om jag får ge er tips på hur ni kan göra istället, så gör jag gärna det:) Jag kan föreläsa eller bara informera och ge mer information om hur det är att vara en elev med en diagnos, på en skola, till er som känner att ni behöver mer kunskap. Jag vet att många lärare VILL ha den kunskapen, dom flesta i alla fall, sen finns det alltid såna lärare som tro sig att dom inte ”behöver” det, men såna ger jag kunskap till med, för då får dom tänka om.

Hilda 7-1

Jag har sedan ett tag föreläst på en skola för lärare, KUI KompetensUtvecklingsInstitutet). Jag har också föreläst på en av mina egna skolor samt i Norrköping för Autism- och Aspergerförbundet i samband med Världsautismdagen (2 april). De har uppskattat min information mycket. Jag håller på att uppgradera mig till boenden sjukhus jobb m.m.

Här hittar du mer om mig, Hilda Hanson, på Facebook: Högfungerande autism i skolan

Hilda 7-2

Diagnos ger setup för ett bra liv

Det tar alldeles för lång tid för vuxna att NPF-diagnos som t.ex. ADHD eller autism/AST idag. Länge fanns föreställningen att bara barn hade dessa problem och att det växte typ bort. Så vet vi att det inte är idag.

Henrik D. Ragnevi från Attention beskriver pricksäkert varför en diagnos är viktig i intervjun i P4 morgon Göteborg (länk under bilden):

Det är som när man sätter upp ett spel. Som när man inför ett Monopolspel delar ut delar ut pengarna och sätter ut alla spelpjäser. Diagnos är som när man satt upp spelet  och det är färdigt att börja spela. Man får ordning på själva spelplanen. Nu kan du börja spela. Det är först nu du vet vad du har för problem. Vad du ska börja jobba med. Vilka insatser som du behöver söka.

P4-HenrikRagnevi
Skriv en bildtext

Till intervjun med Henrik D Ragnevi:

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fattentionnyheter%2Fvideos%2F764264380395974%2F&show_text=0&width=400

 

Att stjäla ett språk

Teckenspråk är dövas språk, eller?
De senaste 140 åren har döva fått kämpa för att få använda sitt språk. När mina föräldrar gick i skolan fick man inte lov att använda teckenspråk under lektionstid. Tanken var att de döva barnen skulle lära sig att höra, eller åtminstone tala så att de verkade som att de kunde höra. På raster och fritid kunde de teckna. Döva barn med döva föräldrar var kulturbärare eftersom de kunde språket. Många som kom till dövskolan i sjuårsåldern hade inget eller bara ett torftigt språk med sig. Här fick de ett språk.

Efter kriget kom hörapparaten. Nu hoppades omgivningen på att döva verkligen skulle lära sig att höra. Fortfarande omöjligt att få teckna i skolan. Till och med svårare än när mina föräldrar gick i skolan på 30/40-talet.

Nu tänker de flesta att allt borde vara mycket bättre. Att det är självklart att döva barn får teckenspråk? Men så är det inte. Eftersom man idag opererar in CI-implantat på många barn så uppmuntras föräldrarna att använda sin röst, så att barnen lär sig att höra (känns det igen?). Samtidigt uppmuntras hörande föräldrar att använda baby-tecken med sina små hörande barn för att de ska utveckla sin språkliga förmåga (!).  Döva barn blir bestulna på sitt språk.

Hörselvårdens inflytande över barn med hörselnedsättning och deras familjer är stark. För mig som barn till döva är det självklart att ”döv” är något kulturellt. Döv som begrepp inom hörselvården är traditionellt ett mått på hur mycket, eller kanske snarare hur lite man hör.

Det finns vad jag förstår mycket lite stöd för att hörselträning är att föredra framför språkinlärning med hjälp av teckenspråk för dessa barn. Tvärtom visar ny forskning att det är viktigt att barnet får ett språk tidigt. Det verkar också förnuftigt med tanke på att ett barn ska lära sig så mycket mer än att bara höra. Socialisering till exempel.

Nyle DiMarco är en superkändis i USA och i dövvärlden. Han är fotomodell (ursnygg), har vunnit Let´s Dance och är döv. Nyle har tagit initiativet till Nyle DiMarco foundation. Han mission är att kämpa mot ”Language Deprivation” eller på svenska spåklig deprivation (spåkberövande).  Han vill att döva världen runt ska få tillgång till och utbildning i och med teckenspråk. Filmen här nedan är en fin introduktion till att förklara vad språklig deprivation kan vara.

Åsa Henningsson som gästbloggade häromdagen är en av de i Sverige som kämpar för teckenspråket och mot språklig deprivation.

 

 

 

Mer om ansvar (AKTA)

Bo Hejlskov Elvén jobbade tidigare inom industrin. Nu är han psykolog och har stor erfarenhet av att jobba med bland annat autistiska personer. Han är en omtyckt föreläsare som gärna jämför sina erfarenheter från industrin med sitt nuvarande jobb. Han jämför bilverkstad, bil, reparatör och verktyg som  med mottagning, brukare, behandlare/handläggare och metoder. Det är pedagogiskt, dräpande och viktigt.

Se gärna följande UR-film om Lågaffektivt bemötande. Det är garanterat inte tråkigt. Sammanfattningsvis kan lågaffektivt bemötande kokas ner till fyra punkter AKTA:
A- Ansvarsprincipen
K – Kontrollprincipen
T – Tillitsprincipen
A – Affektprincipen

En bärande tanke i ansvarsprincipen är att ‘Den som tar ansvar kan påverka‘. Detta formulerades fört av psykologen Bernard Weiner. Det fick en enorm spridning inom arbetspsykologin. Med begrepp som ”att ha inflytande över sin arbetssituation” visade den sig minska sjukfrånvaron och öka trivseln på arbetsplatser.

Själv har hag erfarenhet av framtagning av mjukvara/programmerng inom IT-industrin.Där har man också  tagit till sig denna ansvarstanke genom agila metoder. Ett exempel på en agil metod är Scrum. Scrum ger spelregler kring hur ett team kan kommunicera inåt, utåt och hur man i teamet kan samtala kring hur man kan jobba effektivare med mer värde som resultat. Att företaget har tillt till teamet och att ledare tar ansvar för att stötta teamet i sitt värdeskapande viktigt.

En intressant vinkling som Bo har är skillnaden i maktförhållande mellan människor. Är man jämbördig kan samtalet vara annorlunda än när den ene har mer makt än den andre. Den som har mer makt har mer ansvar. Detta är inte självklart överallt. Ett exempel som Bo nämner är när de ringer från skolan och berättar att ”Sofi har krossat en ruta igen!” Han svarar då: ”Varför ringer ni mig? Jag ringer inte er när hon krossar rutor hemma.” De måste ha ansvar där och så har jag ansvar hemma. ”Ringer du så tror du att det hjälper och det gör det inte. Du måste troligen förändra där du är.”

Jag tänker att man kan alltid ta ansvar. Står det utanför ens makt att göra något kan man i alla fall ta ansvar genom att formulera problemet och be om hjälp

AKTA

Vi döva blir aldrig gamla

Åsa Henningsson gästbloggar idag.
Inlägget kopplar fint till gårdagens inlägg. Tack Åsa!
– Hur vill du presentera dig?
– Jag, Åsa, är en inbiten Norrbottning, Pitebo och föreningsmänniska. Ämnet Språklig Deprivation och kampen för dövas rätt till teckenspråk ligger mig nära om hjärtat!

Klicka här eller på bildtexten för att se Åsas inlägg på svenskt teckenspråk.

Åsa Henningsson2
Vi döva blir aldrig gamla

Hej, Vet ni vad? Det här har jag tänkt på ett tag.

Vi döva blir aldrig, aldrig gamla! Vi kommer aldrig att se sämre, gå och röra oss sämre. Vi kommer helt enkelt aldrig att bli skröpliga och gamla! Nej vi kommer alltid att vara friska och krya, se bra, gå och röra oss helt obehindrat och sköta oss helt själva till den dag då vi plötsligt dör knall och fall! Japp så är det! Så är det för alla döva minsann!

Så måste det vara. Vet du varför? Jo varenda gång någon döv kontaktar kommunen och säger – jo ursäkta men jag skulle behöva lite hjälp så blir kommun helt ställd. Nä vadå….hjälp du som är döv, ni döva behöver hjälp? Nej nej det går inte vi har ingen teckenspråkig personal, nä men vi kan ju inte hjälpa döva med en masa olika saker ,nä det finns ingen som kan teckenspråk inom hemtjänsten här!. Nej nej det går absolut inte. Kommunen bara slår i från sig som om de aldrig hört talas om att det finns döva innevånare i deras kommun.

Men de vet ju alla att det bor döva runt om i hela Sverige ! Alla VET att det bor döva i deras kommun också. Men de verkar faktiskt tro på fullaste allvar att döva alltid är friska och krya och klarar sig helt själva ända fram till den dag då de lägger näsan i vädret! De tror att döva fungerar på ett helt annat sätt än andra människor. Är inte det verkligen fascinerande?

Hum nått att fundera på ….. hej då!

Översättning till svenska av Åsa Gustafsson