Begravning för döva, Visuellt stöd samt Universell design.

För några år sedan dog min mamma. Mamma var döv sedan barndomen och det skulle komma många döva till begravningen. En begravning anpassad för döva brukar ha visuella inslag. Det ska hända saker. Till exempel kan någon tända ljus runt kistan medan klockorna ringer in. När det är psalmsång eller musik brukar någon göra en teckenspråksgestaltning.

För att göra det tydligt för barnbarnen vad som skulle hända under ceremonin gjorde jag ett visuellt begravningsschema. I sådana här sammanhang finns inte utrymme för repetitioner och barnen behövde känna en trygghet i att detta skulle gå bra. Särskilt då de hade en del i ritualen. Det visade sig att detta schema även var ett utmärkt sätt att handskaka planeringen med prästen och diakonen. Efteråt delade jag med mig av den till min syssling Annika som tog den som en inspiration för sin mammas begravning som var en ”vanlig hörande-begravning”. Hon vågade göra annorlunda.

Att något som är nödvändigt för en grupp kan vara kvalitetshöjande för många är intressant. Några exempel på produkter som kommit fram på detta sätt är engreppsblandaren, ljudboken och fjärrkontrollen. Dövas behov av visuella begravningar kan i urval alltså höja upplevelsen av även andras begravningar.

Detta kallas för Universell design och det kommer jag att komma tillbaka till framöver. Visuella lösningar, där schemat jag gjorde för barnen bara är ett exempel, kan mycket väl komma till nytta för kognitivt funktionshindrade. Det kan röra sig om personer med till exempel ADHD, autism, hjärnskador, utmattade, svårt stressade eller äldre. Ja, i ett livsperspektiv väldigt många kanske de flesta.

Jag delar här med mig av detta visuella begravningsschema. Samtidigt som man ser hur en teckenspråksgudstjänst kan vara upplagd är det ett exempel på hur ett visuellt schema kan se ut. Utformningen, i form av hur mycket text och bilder det ska vara, ges av användarens behov.

begravningsscehma_skarmklipp

 

 

Till minne av Elly

Idag tog pappa och jag farväl av Elly. Pappa är nu den ende som är kvar från sin klass på Vänerskolan. Den ende från konfirmationsgruppen. Elly var huvudet längre än de andra i klassen för hon började två år senare. Hon hade ett stort yvigt rött hår och ett varmt leende. Mamman ville inte att den älskade dottern skulle lämna hemmet och höll henne hemma. Men det gick inte i längden. Det gick inte att som döv gå i vanlig skola. Min pappa fick erfara detta den hårda vägen efter att ha blivit slagen av lärarinnan i småskolan för att han inte lyssnade. 1939 började alltså Elly i samma klass som min pappa och mamma på dövskolan i Vänersborg.

Det är en vacker och visuell begravning. Ljus tänds medan kyrkklockorna ringer in. Dövprästen Emma tecknar och talar. Diakonen Camilla tecknar uttrycksfullt texten till ”Jag har bott vid en landsväg” medan de hörande får nöja sig med musik utan sång. Vid avskedet får alla möjlighet att tända ett ljus vid altaret. Diakoniassistenten Gun berättar efteråt att hörande ofta säger att det är så vackert och att de önskade att det var lika vackert på begravningar för hörande.

Från begravningar i Göteborg och Bohuslän är jag van vid att släkten sitter på höger sida och vänner på vänster sida i kyrkan. Idag lärde jag mig att söder om Lindome är det tvärtom. Släkten till vänster och vänner till höger. Så satt vi alltså idag. Vänsidan var som så ofta i dessa sammanhang fylld av mestadels döva eller teckenspråkiga.

På begravningar blir allt så tydligt. Hur tiden går. Den bortgångne. Saker och förhållanden man trängt bort. En dövpräst berättade för mig en gång om ett samtal han fick efter en begravning med en hörande bror till en döv som gått bort. Brodern var alldeles chockad. Han trodde att den döve hade haft ett tomt och tyst liv. Själv hade han haft fullt upp med sin karriär i livet och familjen var förnäm. Nu visade det sig att den döve brodern hade en stor vänskara bland döva och haft ett mycket aktivt liv. Många döva kom till begravningen. Först nu fick han höra vilken betydelse den döve brodern hade haft för andra. Han insåg att han hade missat något fundamentalt med sitt liv och relationen till brodern och var ledsen.

Jag önskar att vi kunde sträcka oss över livets altargång och berika varandra medan vi lever här och nu. För att kunna göra det behöver vi förstå vilka fördomar vi har och inte vara så rädda. Det kan vara mellan kulturer eller mellan olika intresseområden.  Vi borde lyssna mer och låta den andres ord landa. Reflektera och fundera över om det jag upplever som självklart behöver vara det.

Funktionsvariation + Ingenjörsskap = Rädda världen

Det här är inläggets utdrag

Ett helt liv med funktionsvariation i min omgivning och många år som ingenjör gör att jag nu vill foga samman all bra kunskap jag fått och uppfylla mitt inre barns önskan att göra världen bättre. Genom att dela med mig av mina erfarenheter hoppas jag att jag kan så frön som kan gro och växa med hjälp av allas näring.

Mycket rör sig just nu i mitt huvud och jag hoppas att denna blogg ska hjälpa mig att få ordning på dessa ting. Dessutom hoppas jag på att komma i kontakt med personer som brinner för samma saker som jag.

”Finns på webben” är ett gammalt slitet uttryck som också kan stå för ”finns i sjön”. Det är varierande kvalitet på det som är under ytan. Det finns ett behov av personer som vaskar fram matnyttigt från spat(webben). Som kan tolka och förstå havet och vinden för att uttyda en mening och ett sammanhang. En vän till mig sa att vi behöver fler kuratorer. Liksom en utställning organiseras i konstsammanhang behövs det förmågor som kan organisera tankar, meningar och ämnen som finns. Meningsbyggare och brobyggare.

inlägg