Räddningsledare sökes!

Idag vill jag bjuda på ett tal som jag höll i oktober 2013. Den handlar om att det idag saknas samordnad hjälp för barn med osynliga funktionsnedsättningar och deras familjer. Det verkar vara i människans natur att lättare förstå allvaret och hjälpa till när en olycka skett under en kortare tidsrymd. När olycka drabbar en familj långsamt eller i det tysta finns inte samma hjälp att få.

Från Barn i behov- Göteborgs manifestation på Gustav Adolfs torg oktober 2013:

Häromsistens råkade bilen som jag och en grupp väninnor färdades i, komma först till en bilolycksplats.

Som tur var gick det hyfsat bra för människorna även om bilarna blev förstörda. Efter en liten stund kom räddningstjänsten bestående av ambulans, polis och brandkår. På plats fanns en självklar ledare. Han hade en stor lapp på ryggen med texten ”Räddningsledare”.  Total fokus och alla visste sina roller. Det var ett imponerande samarbete. Jag är övertygad om att de efteråt gick igenom vad som hänt – vad som var bra och vad som kan bli bättre.

Jag undrar var samhället finns när det havererar i skolan och barn mår dåligt?

Det är som att barnet sitter fast inuti en voltad bil och föräldrarna sitter förtvivlade utanför. I bästa fall dyker det upp några bra personer som håller om oss. Kanske fixar en filt eller så. Kanske hjälper till att dra ur barnet ur bilen.

Men var är räddningstjänsten?

Många av oss föräldrar med barn inom NPF får kämpa mycket hårt. För en del är det värre- precis som trafikolyckor kan vara av olika allvarlighetsgrad. Eftersom kunskapen i samhället om detta område är så litet, så behöver vi föräldrar ofta göra saker som egentligen är någon annans ansvar: skriva åtgärdsprogram i skolan, vara kuratorer och psykologer, vara specialpedagoger och coacha lärare åt rätt håll, specificera handlingsplaner åt barnhabiliteringen osv. De som orkar blir projektledare som kämpar för att få samhälleliga instanser som skola, barnhabilitering, BUP och LSS att lira ihop.

Allt som oftast ser vi vårt barn inlåst i en omöjlig skolsituation eller skolmiljö – som om de var inlåsta i en voltad bil. Medan vi ropar efter hjälp pekar alla i räddningstjänsten på varandra. Vi föräldrar får agera räddningsledare men det går inte om vi själva sitter fast i bilen eller sitter chockade utanför. Orken tryter till slut. Inom vår föräldragrupp är det vanligt med sjukskrivningar. En del får byta jobb. En del mister sitt jobb.

Ändå bleknar detta när vi tänker på hur barnet har det. Det är barnen själva som har det jobbigast när stödet fallerar. Att höra sitt barn säga att hon/han inte ser sig själv i en framtid eller att se sitt barn ge upp – det är obeskrivligt tungt.

Barn som inte har föräldrar som klarar att kämpa för dem är än mer utsatta.
Vi tänker på dem också idag.

Hur kan det ha blivit så här? Hur kan det vara så i Göteborg av alla ställen? Här finns ju ledande expertis i världen inom NPF genom Gillbergcentrum! Det finns i Sverige exempel på skolor som tar hand om barn i behov på ett mycket bra sätt – tyvärr verkar de vara alltför få.

Vi lever i en tid när det tekniskt sett är enkelt att nätverka och lära av varandra.
Så varför är det så här?

Kan det vara så att gamla föreställningar spökar?

Förr var det så att det fanns en och annan i varje klass som var stökig eller allmänt hopplös i de flestas ögon. De fick en dålig start i livet. Många gick mot utanförskap- det såg vi. Det som händer nu är att det finns hopp för denna elevgrupp bara de får rätt anpassning.

Är det inte en triumf att vi lever i en tid där vi kan göra något åt denna sak? Men kvar tycks det stå en hel vuxengeneration som lever i det gamla.

Framtidens lärande ser annorlunda ut än dåtidens. Jag studerar själv lärande och IT på universitetet just nu och är övertygad om att mycket av det som barn i behov lär oss om vad som är bra i skolan, egentligen i slutänden kommer alla till godo. Detta vare sig de är i en liten grupp eller inte. En smartare skola helt enkelt. När ska vi bli smartare?

Så vad är bäst?

… att de barn som klarar sig igenom skolan, senare i vuxen ålder får försörja den lilla gruppen barn med behov när de i sin tur är vuxna…

eller…

att barn med behov hjälper oss att få en smartare och bättre skola för alla barn genom att vi nyfiket löser knutar och gör oss bättre på lärande?

Manifestation Barn i behov 2013 Gunilla Karin Henrik

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s