Till minne av Elly

Idag tog pappa och jag farväl av Elly. Pappa är nu den ende som är kvar från sin klass på Vänerskolan. Den ende från konfirmationsgruppen. Elly var huvudet längre än de andra i klassen för hon började två år senare. Hon hade ett stort yvigt rött hår och ett varmt leende. Mamman ville inte att den älskade dottern skulle lämna hemmet och höll henne hemma. Men det gick inte i längden. Det gick inte att som döv gå i vanlig skola. Min pappa fick erfara detta den hårda vägen efter att ha blivit slagen av lärarinnan i småskolan för att han inte lyssnade. 1939 började alltså Elly i samma klass som min pappa och mamma på dövskolan i Vänersborg.

Det är en vacker och visuell begravning. Ljus tänds medan kyrkklockorna ringer in. Dövprästen Emma tecknar och talar. Diakonen Camilla tecknar uttrycksfullt texten till ”Jag har bott vid en landsväg” medan de hörande får nöja sig med musik utan sång. Vid avskedet får alla möjlighet att tända ett ljus vid altaret. Diakoniassistenten Gun berättar efteråt att hörande ofta säger att det är så vackert och att de önskade att det var lika vackert på begravningar för hörande.

Från begravningar i Göteborg och Bohuslän är jag van vid att släkten sitter på höger sida och vänner på vänster sida i kyrkan. Idag lärde jag mig att söder om Lindome är det tvärtom. Släkten till vänster och vänner till höger. Så satt vi alltså idag. Vänsidan var som så ofta i dessa sammanhang fylld av mestadels döva eller teckenspråkiga.

På begravningar blir allt så tydligt. Hur tiden går. Den bortgångne. Saker och förhållanden man trängt bort. En dövpräst berättade för mig en gång om ett samtal han fick efter en begravning med en hörande bror till en döv som gått bort. Brodern var alldeles chockad. Han trodde att den döve hade haft ett tomt och tyst liv. Själv hade han haft fullt upp med sin karriär i livet och familjen var förnäm. Nu visade det sig att den döve brodern hade en stor vänskara bland döva och haft ett mycket aktivt liv. Många döva kom till begravningen. Först nu fick han höra vilken betydelse den döve brodern hade haft för andra. Han insåg att han hade missat något fundamentalt med sitt liv och relationen till brodern och var ledsen.

Jag önskar att vi kunde sträcka oss över livets altargång och berika varandra medan vi lever här och nu. För att kunna göra det behöver vi förstå vilka fördomar vi har och inte vara så rädda. Det kan vara mellan kulturer eller mellan olika intresseområden.  Vi borde lyssna mer och låta den andres ord landa. Reflektera och fundera över om det jag upplever som självklart behöver vara det.

En tanke på “Till minne av Elly”

  1. Jag är själv sångerska och har sjungit på många begravningar. Med ditt inlägg blir det tydligt för mig hur mycket mer som kan göras rent visuellt på en begravning.

    Min uppväxt skedde i ett väldigt brett kulturellt spektrum. Bildkonstnärer, scenkonstnärer, skribenter av alla dess slag har varit och är en viktig del av min verklighet. Synliga helt enkelt. Ja, mer visuellt vid begravningar skulle verkligen vara fint. För alla. 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s